British 1836-1893 Atkinson Grimshaw Gallery Grimshaw's primary influence was the Pre-Raphaelites. True to the Pre-Raphaelite style, he put forth landscapes of accurate color and lighting, and vivid detail. He often painted landscapes that typified seasons or a type of weather; city and suburban street scenes and moonlit views of the docks in London, Leeds, Liverpool, and Glasgow also figured largely in his art. By applying his skill in lighting effects, and unusually careful attention to detail, he was often capable of intricately describing a scene, while strongly conveying its mood. His "paintings of dampened gas-lit streets and misty waterfronts conveyed an eerie warmth as well as alienation in the urban scene." Dulce Domum (1855), on whose reverse Grimshaw wrote, "mostly painted under great difficulties," captures the music portrayed in the piano player, entices the eye to meander through the richly decorated room, and to consider the still and silent young lady who is meanwhile listening. Grimshaw painted more interior scenes, especially in the 1870s, when he worked until the influence of James Tissot and the Aesthetic Movement. On Hampstead Hill is considered one of Grimshaw's finest, exemplifying his skill with a variety of light sources, in capturing the mood of the passing of twilight into the onset of night. In his later career this use of twilight, and urban scenes under yellow light were highly popular, especially with his middle-class patrons. His later work included imagined scenes from the Greek and Roman empires, and he also painted literary subjects from Longfellow and Tennyson ?? pictures including Elaine and The Lady of Shalott. (Grimshaw named all of his children after characters in Tennyson's poems.) In the 1880s, Grimshaw maintained a London studio in Chelsea, not far from the comparable facility of James Abbott McNeill Whistler. After visiting Grimshaw, Whistler remarked that "I considered myself the inventor of Nocturnes until I saw Grimmy's moonlit pictures."[9] Unlike Whistler's Impressionistic night scenes, however, Grimshaw worked in a realistic vein: "sharply focused, almost photographic," his pictures innovated in applying the tradition of rural moonlight images to the Victorian city, recording "the rain and mist, the puddles and smoky fog of late Victorian industrial England with great poetry." Some artists of Grimshaw's period, both famous and obscure, generated rich documentary records; Vincent Van Gogh and James Smetham are good examples. Others, like Edward Pritchett, left nothing. Grimshaw left behind him no letters, journals, or papers; scholars and critics have little material on which to base their understanding of his life and career. Grimshaw died 13 October 1893, and is buried in Woodhouse cemetery, Leeds. His reputation rested, and his legacy is probably based on, his townscapes. The second half of the twentieth century saw a major revival of interest in Grimshaw's work, with several important exhibits of his canon.  Related Paintings of Atkinson Grimshaw :. | The Turn of the Tide | Spa after the Fire | Detail of Two Thousand Year Ago | Quai de Paris Rouen | Thames |
Related Artists:
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Jacek Mierzejewski
painted Polonia in 1915
James Hamilton
Irish-born American Painter, 1819-1878, American painter of Irish birth. He emigrated to the USA and at the age of 15 arrived in Philadelphia, where he was encouraged to study art by the engraver John Sartain (1808-97). Hamilton had drawing lessons with local teachers and studied from English artists' manuals including that on oil painting by Samuel Prout; he was also influenced by the English watercolour technique of broad transparent washes. With these stylistic interests and his innate sensitivity to nature,